Winter’s bone
Efter att under en tid ha dejtat en tjej som bara gillar filmer som innehåller pratande djur känns det skönt att kunna hänge sig åt lite diskbänksrealism. Därför var jag och såg Winter’s Bone i måndags. Egentligen har den inte mycket till handling: en 17-årig tjej med två småsyskon och en mentalsjuk mamma att ta hand om måste hitta sin pappa, som mer eller mindre gått upp i rök, annars förlorar familjen huset. Det här låter kanske inte så spännande, och hade kunnat utgöra synopsis för någon sorts Little Miss Sunshine-liknande roadmovie om ett udda gäng som reser genom USA, men så är inte fallet.Huvudpersonen Ree Dolly åker i själva verket ingenstans; hon stannar kvar i sin hembygd, Ozark-bergen i Missouri. Istället är det åskådarna i biosalongen som tas med på en resa till Ozark, där alla är släkt med varandra, fattigdomen är utbredd och en av de stora inkomstkällorna är metamfetamin, om man inte väljer att ta värvning i det militära. Det hade kunnat bli etno-porrigt, som i en musikvideo av Romain Gavras, men det blir det aldrig. Istället blir det som en blandning av Ken Loach eller bröderna Dardenne – även om den här filmen faktiskt har ett soundtrack – och Andrew Douglas’ dokumentär Searching for the Wrong-Eyed Jesus, om mötet mellan kristendom och countrymusik i den amerikanska södern – även om den här filmen nog inte kommer att få någon att börja tro på gud.
Winter’s Bone är en film som inte väjer för detaljer: flådda ekorrar, utslagna tänder och smuts i mängder. Samtidigt frossar den inte i dessa detaljer utan redovisar dem bara; helt sakligt. Man skulle faktiskt kunna jämföra den med Låt den rätte komma in, som inte heller frossade i blod och våld, utan bara visade att det var en del av vampyrens tillvaro.