Interiörporren
Tjipp och välkomna till Det levande slottet. Idag ska vi prata om porr, och inte vilken porr som helst, utan interiörporr. En anledning till att titta på film är nämligen att ta del av fantastiska miljöer, vare sig det är ett kasino på franska rivieran, ett slott i de skotska högländerna eller en tiorumslägenhet vid Central Park.
Visst kan man läsa om vindsvåningar i Vasastan i morgontidningarnas bostadsbilagor, eller köpa tidningar som Sköna hem eller Drömhem och trädgård. Dessa innehåller förvisso många gånger fantastiska interiörer de också, men det finns två nackdelar med dem framför filmerna.
För det första blir det inte samma liv i interiörerna på stillastående bilder som i en film, och innan det kommer några upprörda mejl vill jag säga att jag vet att miljöerna för det mesta är uppbyggda i en studio. Det spelar ingen roll, de blir mer levande ändå. Detta gäller även om inomhusscenerna filmas med stillastående kamera. Att interiörerna i Roy Anderssons senaste filmer framstår som så trista är för att de är just det. Trista alltså.
Det andra skälet är att det sällan rör sig om riktiga interiörer, som jag redan nämnt. Det här gör att man inte kan bli avundsjuk, vilket ju vi svenskar annars har en tendens att bli. Nisse i Hökarängen, och för den delen Yohannes i Rinkeby, kan se samma Jane Austen-filmatisering och drömma om samma högborgerliga 1800-talshus, utan att känna sig bittra över att människor faktiskt bor sådär. Sedan finns det ju människor som bor i sådana hus även idag, men inte exakt som i filmen.